Så älskade Gud världen

Joh. 3:16

Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende son.

Se nu här Guds eviga nådeval! Då Gud, den allena vise, rättfärdige och barmhärtige,
Skaparen och Fadern över allt, vad fader heter i himmelen och på jorden, förutsåg i sin eviga allvetenhet,
huru hans avbild människan, det ädla och fria kreaturet, med hela dess släkte skulle falla utur godheten, däruti hon genom egen lydnad och rättfärdighet kunnat behålla sig, huru hon skulle förlora Guds beläte och störta sig i evig död och fördömelse,
uppfylld med den gamle ormens gift och såld under synden, då beslöt Han, förr än Han utsläppte detta betydelsefulla släkte ur sin skapande hand, att själv sörja för dess frälsning, att giva det en Medlare, som skulle i sin person hava både mänskligheten och gudomen sammanfattade i oupplöslig förening.

Han utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd.
Av den gudomliga rättfärdighetens lag kunde icke en bokstav eller prick eftergivas;
lika omöjligt kunde det fallna släktet fullgöra lagen. Det kunde icke giva vad det icke mer hade kvar,
nämligen sann rättfärdighet och helighet. Nu skulle antingen Guds uppsåt med människans skapelse bliva om intet och hans livs son,
hans avbild och barn, bliva evigt förlorad, eller ock skulle Gud själv upptänka ett råd till människans frälsning.
Då förbarmade Han sig över oss i sin egen fria kärlek, “efter sin viljas goda behag, sin härliga nåd till lov”,
och bestämde till vår frälsning sin egen älsklige Son, det eviga och självständiga Ordet,
vilken ock av lika barmhärtighet och kärlek villigt åtog sig att bliva människornas Broder och Salighetshövding –
att själv bliva människa och i sin mandom med lagens uppfyllande och dödens utstående återförvärva det förlorade,
återinsätta oss i godheten igen och ånyo upprätta Guds beläte i oss genom sig själv. Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son. Han vart en “människans Son” för att frälsa det, som var förtappat. Såsom för ens synds skull fördömelse var kommen över alla människor; så skulle ock genom ens rättfärdighet livets rättfärdning komma över alla människor. Såsom vi alla dött i Adam, så skulle ock alla uti Kristus varda gjorda levande.

Detta var Guds eget fria nådeval. Och därtill var ingen annan grund, än Guds egen fria, oberoende kärlek;
såsom Kristus säger: Så älskade Gud världen. Hur man än söker, kan man icke finna annat skäl än detta:
Han älskade, därför älskade Han. Vi komma icke längre. Han har utvalt oss i Kristus efter sin egen viljas goda behag.
Ingen bad Honom, ingen förtjänte det; de var hans egen viljas goda behag. Här är en guldgruva! Vår salighet,
vår utkorelse i Kristus är Guds eget fria beslut och hans egen gärning. Skriften säger: Gud gör allting för sin egen skull.
Han, för vilkens skull alla ting äro, och genom vilken alla ting äro, har så behagat besluta, att det fallna människosläktet skulle vara hans barn genom Kristus. Han har tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag sin härliga nåd till lov. Vad vill man därom säga? När Gud behagar göra något, vem kan hindra Honom? Ho kan stå emot Hans vilja? Det heter därför nådeval, utkorelse.
Du tycker, att det är allt för mycket, att du skulle vara Guds barn, du är alldeles ovärdig därtill; men vad vill du göra? Det är Guds egen viljas goda behag. Vad vill man säga emot Guds viljas råd? Den ena gången beslutar Han skapa världar, många som sand;
den andra gången beslutar Han skapa åt sig barn på jorden och att, när de fallit för fiendens frestelser, upprätta dem genom en frälsare.
Han beslutar att genom en dyr återlösning göra dem åter till barn, så fördärvade och ovärdiga de än finnas. Vad vill man därom säga?
Det är allt Guds viljas fria behag. Han gör allting för sin egen skull. Detta är nådevalets väldiga tröst. Här måste jag ock se,
att Guds nåd och kärlek är fri och oberoende av oss. Såsom Paulus säger i Rom. 9 om utkorelsen, då han tager exempel av tvillingbarnen Jakob och Esau: “Förr än barnen voro födda och hade varken gjort gott eller ont – på det Guds uppsåt skulle bliva ståndande efter utkorelsen, icke för gärningarnas skull utan av kallarens nåd – vart till modern sagt: Den större skall tjäna den mindre.” Så ock här: Förr än vi voro skapade, förr än världens grund var lagd, då vi hade gjort varken gott eller ont, utvalde Gud oss i Kristus till barn och arvingar av den eviga saligheten.
Visst är i denna utkorelse det väldigaste dunderslag från himmelen över alla gärningars förtjänst inför Gud! Visst borde vi en gång vid det åskslaget vakna ifrån vår eviga inbillning, att Guds nåd skall vara beroende av oss, vår fromhet och våra gärningar!
Så som Han har utvalt oss i Kristus, förr än världens grund var lagd. Vi komma då något försent med våra förtjänster! O, en evig nåd!

Gud, förr än världens grundval i skapelsen var lagd,
Har oss till barn i Kristus Jesus tagit Och jag, som gått så länge bedrövad och försagd Och på det tunga träldomsoket dragit, Jag nu dock börjat fatta en smula av Guds råd; O, Herre Gud allsvåldig, alltsammans är av nåd! Så vill jag blott av nåden mig berömma.

(Ur Rosenius husandaktsbok: 3 januari)