När Jesus lämnade templet

Om templet, politiken och Kristi rike

När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram och visade honom på tempelbyggnaderna. Men han sade till dem: ”Ni ser allt detta. Sannerligen säger jag er: Här skall inte lämnas sten på sten. Allt skall brytas ner.” (Matt.24:1-2).

Templet, som Jesus lämnade enligt texten ovan, var det ståtliga herodianska tempelbygget i Jerusalem som med storlek, marmorsten och glänsande guldplattor imponerade på människor. Även på Jesu lärjungar. Det tycktes vara omöjligt att rasera. Men Jesus svarar: Allt skall brytas ner. Men innan detta yttre skedde skulle i Jerusalems tempels innandöme inträffa en händelse som medförde att jorden skalv och klipporna rämnade: Förlåten mellan det heliga och det allraheligaste gick itu. Klartecken. En öppnad himmel.

På Den Heliges verksamhet utanför Jerusalems stadsmur och utanför dess tempel – genom Försoningsoffret av Guds Lamm - följde de ovan angivna tecknen i naturen och i templet. Men inte bara det. Gravar öppnades och avlidna människor gick ut ur dem. Ett vittnesbörd om Den Makt som inte är bunden vid tempel, människostadgar och magiska riter så som människor i hedniska religioner föreställer sig. Och som inte så sällan gjort intrång i den kristna kyrkan. Folktron är sig ganska lik. Uppståndelse ur otrons grav och ingången i härlighetens Rike kan bara ske genom Honom som har Makten, att Han väcker döda. Inte genom tändande av stearinljus eller magi eller förbön för döda.

Det obegripliga, men av Jesus förutsagda Offret skedde - och det tempel som Jesus den gången strax dessförinnan lämnat för sista gången skulle sedan raseras av främmande makt endast några år efter att det var färdigställt. Ett nytt tempel – Jesus själv – skulle, som Han förutsagt, ersätta det gamla. Först nedbruten, men uppbyggd/uppstånden på tredje dagen.

Ingen människa visste då, dagarna före den fullbordade Försoningens Påsk, att Jesus som så ofta kommit till templet i Jerusalem vid de olika judiska högtiderna - och sedan lämnat det vid åtskilliga tillfällen - nu lämnade det för sista gången. Och dess nådatid var gången. Templet stod kvar ännu några år och profetian tycktes vara tomma ord. Men då Jesus inte längre var kvar där med sitt Ord, var dess ände nära: Dess ofrånkomliga nedbrytande så som det var förutsagt av Honom som är Templet (Joh.2:21). Så vittnar senare Stefanus inför tempeldyrkarna: Gud bor inte i hus som är gjorda med människohand (Apg.8:48). Han kommer när Han vill och går när Han finner för gott. Någon gång för sista gången – och lämnar det åt sitt öde. I dag om du får höra Guds röst må du inte förhärda ditt hjärta (Hebr.3:7f, Ps.95:8f)

Vi har anledning att i vår tid ge akt på händelser och utveckling inne i de nutida kyrkorna/organisationerna/templen. Ty det finns många tecken på att Jesus lämnat många av dem. Frågan är om det är för gott. Det som annars återstår är människopåfund och människoläror. Och en inre ofrånkomlig nedbrytning följer som hör samman med detta. Det hot som Jesus uttalar i Upp. 2:7 om att flytta ljusstaken från dess plats, är att betrakta som ett hot vilket hör samman med att det sker då HERREN lämnar templet. Att Herren är i sitt heliga tempel syftar inte på Guds eviga varande i ett förgängligt jordiskt tempel. Nej, Hans tempel och tron är i himmelen, Han är ock när den som här på jorden har en ödmjuk och förkrossad ande. När Herren antingen blir utdriven ur det jordiska templet eller själv lämnar det då är det ett öde hus hur praktfullt det än är och hur livligt det än går till där - och hur många människor som än samlas. Dess livs tid beror på om Herren behagar vara där eller inte.

Ert hus skall komma att stå öde (Matt.23:38) sade Jesus till judarna, i synnerhet till de självuppfyllda fariséerna och de stolta skriftlärda, dess överstepräster och Stora Rådet. Ödemark kan det vara fastän folket och deras lärde fyller ett hus. Ty allt beror på om Jesus med sitt Ord är kvar i templet eller har lämnat det. Ja, det är fråga om Hans undervisning och predikan är kvar, om både Hans verop och Hans saligprisningar är kvar. Om Hans barmhärtighets predikan sker mot bakgrund av det dödande Ord som dömer till döden.

Vår tids ”evangeliepredikan” saknar i hög grad den predikan som för ner i dödsriket (1 Sam.2:6). Snarare är det så att Guds nåd förvänds till lösaktighet (Jud.4) på en rad olika sätt. Så går Evangelium förlorat mitt under allt tal om nåd. Ty Evangelium är för botfärdiga syndare.

Innan vi något berör dagens kyrkliga ödemark och dess orsaker ska vi först nämna något om de Israels tempel som blev byggda efter det rörliga tempel, det Tabernakel, som fördes fram under ökenvandringen från Egypten till Kanaans land. Och vi börjar med det tempel som Jesus lämnade för sista gången innan Han gick mot korsfästelsen och Försoningsoffret.

Något om tempelbyggnaderna och byggherrarna

Det tempelbygge som Herodes den Store påbörjade pågick på 46:e året när Jesus där både talade och handlade strängt gentemot dem som där köpte och sålde (Joh.2:20). Det skulle fortsätta att vara byggarbetsplats ända fram till år 64 e Kr. Strax därefter, år 70, inträffade Jerusalems förstöring och Jesu profetia visade sig trovärdig också när det gällde templets rasering. Ingen människa hade kunnat tro det.

Knappast någon skulle för ett fåtal år sedan kunna tro den rasering som nu – enligt Ordets förutsägelser – pågår i kristenheten. Vem hade t ex för bara 10 år sedan kunnat tro att ett kristligt tempel (Visby domkyrka, Sverige) nu är s k hbtq-certifierat. Liksom ingen för 20 år sedan hade kunnat tro det som inträffade i Uppsala domkyrka 1998 genom Ecce Homo- utställningen. Mycket annat av inre rasering icke att förglömma i Sverige/Norden.

Herodes tempel var ett imponerande bygge och dess byggherre politiskt insatt på sin post av den romerske kejsaren. Med sitt tempelbygge sökte han utlopp för sin svaghet för makt och prakt men i hans beräkning ingick också att söka judarnas gunst. Det tempelbygge som påbörjades under Herodes den Stores regering skedde på den plats där närmast förut det mer oansenliga Serubbabels tempel stått. Men visste han alltså något om yttre tempelbygge så visste han rakt ingenting om det Rike som inte är av denna världen. Däri är han lik många tempelbyggare. De ser ett yttre praktverk men är blinda för Guds rikes oansenliga gestalt.

Det förutvarande Serubbabels tempel byggdes av de hemvändande judarna från den babyloniska fångenskapen med avsikten att återuppbygga det nedbrända Salomos tempel. Detta tempel blev mycket mer oansenligt. Om dess byggherrar och byggets förfärdigande – efter stillastående en tid och en främmande men välvillig världslig makts stöd för bygget - kan vi läsa i Esra, Nehemja och Haggai böcker. Även i detta fall fanns det alltså välvilliga politiska insatser (perserkonungen Darejaves) inblandade i tempelbygget. Och Herren lät det ske i sin tid. Det judiska folkets historia är ju i mångt och mycket en förebildernas historia. Intill dess att Templet skulle uppresas.

Före Serubbabels tempel fanns alltså Salomos tempel, som senare brändes ner till grunden under Nebudkadnessars krigshärar. Det blev under Salomos ledning byggt på sju år. Hans far David önskade själv bygga detta tempel, och planerade för det, men det blev honom inte tillåtet. Först sonen Salomo, som David fått i sitt olovliga förhållande med Batseba, blev tempelbyggare. Om denne berättar Skriften allehanda ting som ger all hans prakt och yttre rikedom en eftersmak med tragik. Förledd av hustrur från främmande folk deltog han själv i den främmande kult och avgudadyrkan som hans fader David avvisat. Och som Herren också genom sina profeter gick till rätta med. Från fader gick alltså den sanna Gudens dyrkan inte i verkligt arv till sonen. Tvärtom. Det som börjat i anden och under faderns fostran syftade till sann Gudsdyrkan, slutade i köttet och dyrkan av begärelser och prakt. Och i motsats till sin far rannsakade han sig inte under Guds ords tuktan och bestraffning. Guds nåd ledde till lösaktighet. Men tempelbyggare var han. Och politiskt framgångsrik. Inte långt därefter framträder profeten Elia mot de främmande kulterna, de falska profeterna och prästerna. Och vad såväl Jesaja som Jeremia och Hesekiel har att säga i Herrens namn om tempelbruket har vi fått många exempel på. Folket och dess präster säger: ”Här är Herrens tempel” vilket det dock inte längre är till gagnet (Jer.7:4)

Långt senare - På 300-talet e Kr - kom Konstantin i Rom till kejsarmakten efter en period av intensiv förföljelse mot de kristna. Kejsaren tillät, senare både jämställde och gynnade, kristendomsutövandet. Så långt att kristendomen så småningom blev ”riksreligion” i romerska riket. Visserligen dröjde det till 50 år efter hans död men med alltmer kejserlig gunst gentemot de kristna följde också föreställningen att stat och kyrka hörde samman. Även vi fick hit detta synsätt. Storpolitik och kyrkopolitik byggde gemensamt många ståtliga tempel. Vad Jesus sagt – Mitt rike är icke av denna världen – blev emellertid ofta omvandlat till dess motsats. Under den s k konstantinska eran byggdes många vackra tempel i västerlandet. Vi har ansenliga i vårt land. Många blev älskade klenoder – med rätta. Men inte var allt däri efter Guds vilja. Inte heller var dess ledarskap alltid så som det borde enligt Guds ord. Och det kristnade folket – de döpta – vårdade mycket annat än sitt andliga liv. Vår egen kyrkohistoria är ofta beklämmande läsning. Templets bevarande under dessa förhållanden har haft som förutsättning att den rätta Predikan har fått plats. Denna är nu ersatt av allehanda annat gudstjänstfirande. ”Kyrkan” tar stor plats, Guds rike har förts åt sidan. Förakt för predikan och Guds ord får följder.

Vad Luther senare beskriver som bekymret med ”den babyloniska fångenskapen” (under Roms påvedöme) har många gånger aktualiserats. Det är skillnad mellan ”det blinda ordet kyrka” (Luthers benämning) och vad Guds rike är. Samtidigt är den lutherska tvehågsenheten inför förhållandet stat/politik och kyrka tydlig. Vi får vara milda i våra bedömningar av de lutherska misstagen i det fallet. Han fick ändå – genom ett Guds under – ge ord åt väsentligt och oväsentligt i kristendomen. Men vi bör samtidigt uppmärksamma vad stridens hetta medförde i detta fall med stat och politik.

Luther hade upptäckt en stor skada i de påviska lärorna och kulterna – och det gällde själva frälsningsfrågan i allt dess allvar. Men det var nog så att denna ”religiösa skada” i påvedömet upptog Luthers intresse i så hög grad att hjälpen från de välvilliga furstarna (med politiska ambitioner och intresse av befrielse från påvens sfär) medförde en annan skada som Luther inte förutsåg i sin kamp mot irrlärorna. Skadan innebär en kyrka styrd av en auktoritet som inte är påven, men av staten/furstar/politiska partier.

Vi har hos oss inte befriats från denna ”politiska fångenskap”. Det svenskkyrkliga systemet med politiska partier och på felaktiga grunder utsedda människor i ledning/kyrkomöte/styrelser/råd står inte påvedömet efter vad gäller ”babylonisk fångenskap”. Det som nu sker i templen/kyrkan är delvis en kombination mellan dessa två babyloniska fångenskaper. Grundfelet består i frånvaron av insikten att Guds rike inte är av denna världen. De kyrkliga ambitionerna och framträdandena synes därför snarare komma i konflikt med vad Guds rike är.

Vad sker i kristenhetens tempel i dag

Mycket av det som sker i dag i byggnaderna och organisationerna med kristet namn i Sverige – och annorstädes i vår närmaste omgivning - kan ses som följderna av politisk ockupation, teologisk liberalisering i förening med samhällsklimatets påverkan. Samt naiva tempeltjänares anpassning till detta. Allt står dock beskrivet i Bibeln.

Skeendet är delvis följden av en bundenhet till kyrkoorganisation/templet. Delvis en fråga om tidsanpassningens gift. Men i slutänden är det en lydnads- eller olydnadsfråga. Till sist är frågan Vem vår Gud är. Han är den Du väntar dig allt gott av – väl? Det evigt goda framför det jordiskt goda. Det som tilltalar den naturliga människan är inte det verkligt goda. Men templet/kyrkan synes framhålla det jordiska på bekostnad av det verkligt goda.

Våra föregångare i martyrtid har haft detta klart för sig. Men vår vällevnad ligger oss i fatet. Den egna lusten, begären och lugnet prioriteras. Som längst blir det kanske ”överläggningar” om tillståndet. Och det var illa, konstaterades det. Men samvaron och samverkan fortsätter som om det inte händer i verkligheten. Vad händer i denna sena tid?

Partipolitiseringen och de politiska besluten när det gäller t ex kvinnliga s k präster/herdar och samkönade s k äktenskap ligger inom ramen för en politisk agenda utan stöd i Guds ordningar men med draghjälp i liberalteologi, media och samhällstrender. Problemet blir än större när även många av de andliga s k ledarna har bifallit nyheterna – eller i varje fall inte dragit personliga konsekvenser av sin insikt, att detta är i strid med Guds ord. Tempeltjänstens bestånd väger tungt – och templet är kärt. Ja ”se, dessa byggnader” (Matt.24:1) sa lärjungarna till Herren. Gick väl inte Herren själv såsom Hans sed var till templet? Jo – men vad hände sedan. Utdriven då Han med sitt Ord talade om tillståndet på ett alltför begripligt sätt, vilket också skedde i de mindre templen, synagogorna.

De kvinnliga prästerna/pastorerna och de enkönade ”äktenskapen” är inrättade i strid med Guds ordningar i Hans skapelse och enligt de bibliska förordningarna om församlingens ledning och bruk. Kyrklig s k välsignelse i dessa sammanhang är inte enligt Guds ord utan i strid med detta ord. Följden är att Jesus blir utdriven ur templet. Delar av Hans ord blir satt under skäppan. Och då är allt förgäves. Folket som samlas deltar i avgudadyrkan. Och Herren lämnar när tiden är ute…

Och Herren talar ännu om orsaken till de sorglösa: Du är efterlåten mot den kvinnan Isebel (Upp.2:20) som är en kvarvarande kvinna/bild från GT (1 Kon.16:31) överförd till NT:s tid, en förförerska i andlig mening och motsatsen till Herrens tjänarinna (Luk.1:48) Kvinnan ”Isebel” kräver plats, men Herrens ordning har gett hennes motsats ”Maria” en given plats och uppgift.

Men här samverkas i praktiken med det som är Herren emot. Man inser inte heller att de enkönade äktenskapen väcker Guds vrede över templet/församlingen/kyrkan. Samverkan med allehanda kulter och mysterier i templet som byggdes till Herrens ära drar över det dess dom. Synkretismens ande ledde till Herrens bestraffningar i det gamla Israels tid. Så även nu. Islam breder ut sig som i det gamla Mindre Asien.

Kristi person blir åter och åter korsfäst. Det kommer inte att få fortgå hur länge som helst ty Gud låter inte gäcka sig. Missionen fortsätter – utan denne Kristus – och därför med inomvärldsliga projekt.

Tillvaron efter jordelivet enligt Guds Ords undervisning har förpassats till folktrons fantasier. Uppmuntrade av riter och ritualister vid alltfler okristliga begravningar.

Och till allt detta kommer ”dina sångers buller” som bara behagar människor men inte Herren Gud. Tråd in i dansen, regnbågsmässor och musikjippon.

Samt – inte minst – den evolutionslära vilken även stora kyrkofurstar bifallit för att inte komma i strid med folket eller ”vetenskapen”.

Vart tog Guds Ord vägen? Han belades med munkavle – och då lämnade Han templet efter att dessförinnan under lång tid sökt åstadkomma bättring. Vi har i vårt land och kristenhet haft Guds Ord hos oss. Besökelsetider och väckelsetider. Nu är Han emot det tempel där inte Hans ord blev mottaget till bättring.

Dock - Saliga är de som är fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till. Även när templet raseras. Ty bara ett Tempel består när allting annat bryts ner. Jesus Kristus, Guds Son äger ännu Makten att bevara det som är Hans. Men också att utspy ur sin mun det som är Honom emot.

När Jesus lämnar templen

Det lämnas till tillspillogivning. In kommer där rövare och banditer. De onda andarnas antal växer explosionsartat. Och den gamla människan prisas och upphöjs. Inget skall ångras. Ingen annan än Jaget skall tillbedjas. Syndernas förlåtelse har ersatts av syndernas tillåtelse. Kristus har blivit syndatjänare. När Jesus lämnat templet i dess olika skepnader då är laglösheten – o-ordningen – lössläppt och den fulla nedbrytningen, som hållits tillbaka under Nådatiden, är utan återvändo. Kärleken till Herren har kallnat, kärleken till de egna begären är lössläppta.

Kvar är en rest och den resten skall åkalla Herrens namn och i Honom ha sitt enda hopp. Denna rest är det tempel där Den Helige Ande bor (jfr 2 Kor.6:16) och vilket inte ens dödsrikets portar skall vara övermäktiga (Matt.16:18). Detta medan skökan fullföljer sin otukt och sitt andliga dödande med full styrka. Med makt, prakt och list. Bered dig Israel att möta din Gud (Am.4:12).

Per Gustafsson, Vislanda