Målet

Fil. 3 : 12-14
I den angivna texten hör vi aposteln Paulus säga att han ”jagar mot målet”.

Det ger oss ämnet: Med sikte mot MÅLET

1. Världen har sina målsättningar och målbeskrivningar.

”Vi nådde inte ända fram”, sa den svenske statsministern T. Fälldin för några decennier sedan. Det blev ett bevingat ord. I dag hör vi rätt många ord som hör ihop med mål i denna världen. Det är målsättningar och delmål och annat som hör ihop med att människor tänker sig gradvisa förbättringar av det jordiska tillståndet. Och sedan kommer ju avstämningen. Målet kanske inte uppnåddes eller det behövde formuleras om. Och det gick att skriva om! Det var ingen katastrof, men tankarna om målen fortsätter i samma inomvärldsliga cirkel.

Det apostoliska vittnesbördet vittnar om ett högre mål. Att uppnå eller inte. Det kan inte formuleras om. Det vittnar därför om en katastrof i kristenheten när man lämnar det apostoliska vittnesbördet och jagar mot andra och ogudaktiga mål. Man samlas kring inomvärldsliga och direkt ogudaktiga mål. Svenska kyrkans senare ärkebiskopar leder skarorna mot uppställda mål att uppnå, som är utan stöd i Guds Ord. Ja, också i strid med detta Ord - som om det inte fanns något som är oändligt mycket viktigare. Aposteln talar ju om Målet för den korta och dyrbara nådatiden. Det är i dag som om det målet skulle uppnås per automatik – utan att det ägnas en bön eller tanke eller predikan. Ur biblisk-kristen synpunkt måste sägas: Vilken katastrof att lära så. Och så leva den korta nådatiden på jorden att resultatet blir: Jag nådde inte ända fram!

Färre och färre betänker att vi alla en dag ska lämna detta livet för att aldrig kunna leva om det. Och ännu färre har klart för sig att den yttersta dagen innebär att för somliga ska ett saligt mål vara uppnått, medan andra ska tvingas erkänna att de inte i tid gav akt på det ord som säger: ”Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du har blivit kallad”. De ska ha förslösat livet på att nå mål i denna världen. De har följt blinda ledare. Och alla faller i gropen.

Det finns i dag ett stort antal förförare om vilka Jesus säger att det för dem vore bättre att sänkas i havets djup just därför att de vilseledde människor ifråga om Målet. Ve världen för förförelsers skull, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer! Att tiga om det mål Jesus banat vägen till - och tiga om vägen för att uppnå detta mål det är förförelse.

Vår kristna trosbekännelse talar dock om målet: ”vi tro på kroppens uppståndelse och ett evigt liv”. Så har målet som Gud har satt för vårt liv sammanfattats av våra fäder. Men liksom för aposteln måste det bli en personlig angelägenhet.

Samtidigt är målet, det eviga livet, alltför stort och svårfattligt att beskriva och om. Aposteln Paulus, som är mer inriktad på av att föra människor till det saliga Målet än att beskriva själva målet, han omnämner i 2 Kor. sina himmelska syner. Det är om sig själv han säger: ”jag vet om en man, som är i Kristus, att han för 14 år sedan blev uppryckt ända till tredje himlen och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala”. Allt som hör till himmelen, det eviga livet, det är egentligen outsägligt. Och när Skriften talar om detta så är det i bilder och liknelser.

Vad Guds Ord har talat det får vi säga efter, men icke utöver vad skrivet är. Det är många som gärna talat om målet och om dem som når målet – och därvid gått långt utöver vad skrivet är. T ex i en önskan att tillsäga allas framkomst till det saliga målet. Det är tyvärr vanligt numera i kristenheten och bland dess ledare och begravningsförrättare. Det är dessa falska yttranden och förhoppningar som framtvingar det som nu ska sägas.

Det andra att säga om Målet, är att det på det närmaste hör samman med vägen.

2. Vilket mål vi till slut uppnår beror på vilken väg var och en vandrat

Detta att vi når ett visst, bestämt mål bara om vi går den rätta vägen, det inser vi utan vidare när det gäller mera kortsiktiga mål här på jorden. Ingen människa kommer till en hamn dit hon inte har seglat. Ska vi komma till en viss bestämmelseort, så måste vi färdas fram på den väg som leder dit. Och så är det också med slutmålet för vår resa genom tiden. Vilket målet blir det beror av den väg vi har färdats. På Jesusvägen eller inte.

Nu slutar livsvandringen visserligen till synes på samma sätt för alla människor. För rika och fattiga, trogna och otrogna, för Jesu lärjungar och hans fiender, för kristna och hedningar. Den slutar med döden. Den fattige Lasarus dog. Men också den rike dog och blev begraven. Världens miljoner av hungrande och fattiga dör. Men också vi här i välfärdslandet dör. De förtryckta dör. Men också förtryckarna. Undersåtarna dör, men också deras furstar.

Men döden utplånar inte bara yttre skillnader som nu upptar så många människors hela intresse. Nej, den ser ju också ut att utplåna skillnaden mellan tro och otro. Den obotfärdige rövaren som smädade sin Frälsare dog. Men så gick det också för den botfärdige. Människor som stod där på avstånd och såg på, de kunde ju inte se annat än att det för båda rövarna slutade på samma sätt. Ja, skulle vi nöja oss med våra yttre sinnens vittnesbörd då måste vi säga att det är ett enda som är det vissa, oundvikliga slutet för alla. Döden.

Men, säger någon, man kan väl av människors olika sätt att förhålla sig inför döden - och i dödsstunden - sluta sig till att det finns olika slutmål för olika människor. Den ene kan ju vara så frimodig och förtröstansfull och den andre bekymrad och fylld av fruktan. Men detta är inget säkert tecken.

Det berättas i John Bunyans bok ”Kristens resa” att när Kristen slutligen befann sig i dödens flod, så överfölls han av ett stort mörker och djup förskräckelse. Han började misströsta om att någonsin komma fram till Målet, den himmelska staden. Först när han återigen fick se sin Frälsare och fick fäste i hans ord, måste själafienden bli tyst och hoppet återvände. Hur mycket lättare gick det då inte för denne med namnet Okunnig, som kom strax efter. Just då befann sig nämligen på platsen för överfarten en färjkarl vid namn Fåfängt hopp. Denne hjälpte Okunnig över till andra sidan, med idel falska förespeglingar om den säkra överfarten. Här besannas vad Luther sagt att ”där Gud bygger sin kyrka, där bygger satan sin synagoga”. Ja, det sker inte sällan just vid själva överfarten. I många kyrkor, ges ett överflöd av fåfångt hopp för den och de människor som inte ägnar något intresse åt att under livsvandringen söka sanningen om Målet för den. Däremot talas mera sällan om ett i Skriften och på Guds Sons blod väl grundat salighetshopp.

Om Gud ibland kan dröja med hoppets tröst till en döende kristen så kan Satan å andra sidan vara fort framme med det falska och fåfänga hoppet. Därför är det alltid vanskligt att av människors olika sätt att förhålla sig i döden dra några slutsatser. Vi kan bara säga att som det förefaller för våra sinnen så slutar det för alla på samma sätt. - Men så talar nu inte Guds ord!

Guds ord talar visserligen om en gemensam slutlig mötesplats för oss alla. Det är under Kristi domstol på den yttersta dagen! Där ska vi alla möta Honom en gång. Antingen vi räknar med ett sådant mål eller inte. Människor som inte tar mer av Guds ord, än det som faller dem i smaken de säger gärna: Vi har alla samme Gud och är på väg mot samma himmel. Den tron har nära nog blivit stadfäst som trosbekännelse och det har kommit många små tecken på vägen fram till i dag för att ingjuta ett sådant fåfängt hopp inför evigheten.

Färjkarlen med namnet ”Fåfängt hopp” har blivit huvudteologen. Han har fått många studerande vid sin högskola. Målet för studieplanen är att ingen ska behöva oroas. Men Guds Ord talar annorlunda.

Det är säkert ingen tillfällighet att en stor procent av Sveriges folk säger sig tro på en himmel, medan tron på ett evigt helvete är så gott som försvunnen. Det folk talar om är möjligen ett helvete här, men aldrig sedan. Men nu är det inte folktron vi ska fästa oss vid eller ansluta oss till. För oss är det nog vad Guds Ord säger. Det talar inte om himlen som ett gemensamt mål för alla. Ty vägarna är två. Däremot talar det i klartext om Kristi domstol som den plats där vi alla en gång ska församlas. Det ska ske efter uppståndelsen på den yttersta dagen, då alla som är i gravarna ska höra Guds Sons röst. Herrens apostel Paulus skriver i 2 Kor. 5 kap: ”Vi måste alla sådana vi är, träda fram inför Kristi domstol”. Men där- inför Kristi domstol - blir det slutgiltigt klart: även om det kunde se ut som om det slutade på samma sätt för alla, så är det inte så, utan vilket mål vi uppnår, beror på vilken väg vi har vandrat. Jesus säger det själv.

Han skall skilja dem från varandra såsom en herde skiljer fåren från getterna. Det skiljandet sker inte godtyckligt utan det utföres av honom som känner och utrannsakar allas hjärtan och vet vilken väg var och en har vandrat. Domen innebär inte att det först då avgörs vad vi ska få för lott i evigheten. Den saken avgörs nu. ”Den som hör mina ord”, säger Jesus, ”och tror Honom som har sänt mig, har övergått från döden till livet”. Men den som inte har övergått till livet han förbliver i döden. Han är alltså redan här i tiden på domarens vänstra sida och på den yttersta dagen ljuder detta ord från Ordet: ”Gå bort ifrån mig ni förbannade”. Där slutar den breda vägen. Den slutar i förtappelsen, borta från Gud. Vad det innebär, det har du i någon mån beskrivet i Guds Ord.

Även om talet om det eviga straffet i det närmaste har tystnat i kristenheten, vilket världens barn med tillfredsställelse har noterat, så har det inte tystnat i Skriften. Där står det i dag på samma sätt som när t ex Luther, Nohrborg, Schartau eller Sellergren eller Rosenius eller Laestadius och andra Andens män predikade, människor till varning, väckelse och evig salighet. De svävade inte på målet varken om Målet, de två vägarna eller de två utgångarna. De trodde på vad Jesus har sagt i Ordet.

Det är mot denna bakgrund, alltså tron på vad Jesus sagt, som vi för det tredje kan säga att

3. Målet för Guds folk så tydligt framträder då de blivit lösta ur blindhet och förlamning och fått sina synder förlåtna

Hade inte Jesus, Guds Son, kommit i världen och tagit förbannelsen på sig då fanns det bara ett mål för oss alla – evig förtappelse. Detta bekändes också tidigare i den syndabekännelse som lyder: Jag vet mig vara värd den eviga fördömelsen, om du skulle så döma mig som din rättvisa kräver och mina synder har förtjänt. Eller som vi sjunger i den gamla psalmen - ”Vore ej det barnet fött förtappat vore då allt kött, nu frälsning bjuds åt alla”.

Det diskuteras i våra dagar i det oändliga vad evangelium är för något. Det skulle man inte behöva diskutera om man böjde sig för Guds Ord om syndafallet och dess fruktansvärda följder för tid och evighet. Vill man inte böja sig för detta fruktansvärda i Guds Ord då behövs det heller inget evangelium och då är hela diskussionen meningslös. Kan vi få Evangelium klarare framställt än det är t ex i Jes. 53 kap? Han var sargad för våra överträdelsers skull, och slagen för våra missgärningars skull, straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid. Där är hela Evangeliet d v s Jesu ställföreträdande lidande och död för syndare framställt. Det är endast i kraft av detta härliga Evangelium det finns ett saligt mål för dem som var förlamade under den eviga dödens välde men blev lösta genom Evangelium - Guds folk. Och till Guds folk i verkligheten hör då alla som i tron anammar evangelium och drar konsekvenserna. Det folket är på väg till det eviga livet och kan leva - inte i ett fåfängt hopp utan - i ett väl grundat salighetshopp. Det är det folket som är arvtagare och fortsättning till Guds folk i Gamla Testamentet. När GT berättar om folkets uttåg ur Egypten, dess underbara räddning genom Röda havet, dess mödosamma vandring genom öknen under ledning av en molnstod om dagen och en eldstod om natten till dess man slutligen under Josuas ledning hade kommit över Jordan och stod framme vid målet, löftenas land, ja, då handlar det lika mycket om Kristi församling. Kristi kyrka har sitt Kanaan, dit alla löften pekar. Hur det egentligen är i det landet, det ska vi få se och uppleva om vi är lyckliga nog att komma dit.

Men det finns en som har varit där och som har sagt oss så mycket som det är möjligt för oss att fatta. Det är han som säger att Han utgått ifrån Fadern och kommit i världen”. Han har kungjort vad Gud är och han har i Ordet lyft på himmelens förlåt så, att något av det himmelska ljuset träffar människor i världens mörker. Det himmelska ljuset träffade den lame mannen och även Paulus. Må också du och jag träffas därav.

Det händer ju ibland att världsmänniskor drömmer om himlen. Det är egentligen en dröm om det jordiska paradiset. Också en världsmänniska känner ju vad som trycker. Hon erfar sorger och lidanden och missräkningar. Och hon hör gärna vid begravningar om den stad ovan molnen där allt detta ska vara slut. Och det strider i och för sig inte mot vad Guds ord har att säga om det himmelska Kanaan, ty: ”Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon, och döden skall inte mer vara till och ingen sorg och ingen klagan och plåga.. ty det som förr var är nu förgånget”. Men det som förr var och som i himmelen är förgånget det är inte bara tårar och sorg och plåga och död. Det är med andra ord inte bara sådant som är en följd av synden utan också synden själv och allt det som synden orsakar i världen. Gud är inte en så dålig läkare att han bara sysslar med sådant som är symptom och verkningar av ett djupt liggande ont. Han går till roten med det onda och tar till sist bort själva härden. Därför har inte Satan något tillträde till himmelen så att han längre kan fresta de saliga. Detsamma gäller den värld som är i den Ondes våld. Den ska inte i himmelen kunna fresta och vilseleda Guds folk. För det är ett svalg befäst som inte kan rubbas. Inte heller ska de ha ont av sitt eget kött, den gamla människan, som här i tiden alltid gör motstånd och strider mot Anden. Allt det som var är förgånget.

Men därmed är ännu inte det främsta och viktigaste sagt om det eviga livet. Det säger däremot Jesus själv i sin översteprästerliga förbön i Joh. 17: ” Detta är evigt liv att de känna dig den ende sanne Guden..” Att känna Gud och Hans Son, så att man lever i gemenskap med honom det är inte bara vägen till evigt liv. Detta är evigt liv.

Här i tiden är det en gemenskap genom tron. I himmelen ska den förbytas i åskådning. Den gemenskap och inbördes kännedom som redan råder, den ska då fullkomnas. Och detta det är en himmel som endast Guds rätta barn kan förstå sig på och uppskatta. Skriften talar ofta om himmelen kort och gott som platsen där Jesus är. ”Sök det som är därovan varest Kristus är”, säger aposteln. ”Vem har jag i himmelen utom dig” säger Asaf i den 73 Psalmen. Jesus själv säger: ”Fader jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig”.

Det är Guds barns salighet redan nu att i tron vara där Herren är och höra hans Ord. Och det skall vara deras salighet i evigheten att vara där han är och se honom ansikte mot ansikte. Nu ser de honom i tron på ett dunkelt sätt, dock tillräckligt för att längta till Hans möte, men då ska de se ansikte mot ansikte. Och vad det ska medföra för deras egen del det är ännu inte uppenbart. Men det vet vi, säger Johannes, att när han en gång uppenbaras, ska vi bli honom lika, ty då ska vi se honom sådan han är. Kroppen ska vara lik hans härlighetskropp. Förnuftet som då är fritt från sitt mörker ska äntligen förstå. Alla hemligheter ska klarna. Alla varför besvaras. Hjärtat ska ha en evig frid. Det ska inte längre vara tummelplatsen för skilda böjelser och begär utan ett med Guds heliga vilja. ”Inför ditt ansikte är glädje tillfyllest”. Och detta ska vara för evigt!
Det ska inte bara vara en solstråle som för ett ögonblick bryter genom mörka moln utan ”en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet”.

Men…

4. Låt oss till sist stanna något inför frågan hur detta mål ska uppnås

Vi har förut hört om vägen som leder dit. Och vad det nu gäller det är att vi, om möjligt alla, kommer in på den vägen och gör sällskap med Guds Son och hans rätta folk och sedan med uthållighet löper framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd. Vi har hört aposteln Paulus tala om detta i dag. Att han fortsätter att jaga mot målet!

Ty att vi en gång har börjat vandra säger i och för sig inget om slutet. Många har börjat i Anden och slutat i köttet. Här gäller nu för oss att följa Paulus föredöme: ”Jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att få den segerlön som hålles framför genom Guds kallelse ovanifrån”.

”Jag glömmer det som ligger bakom”. Ja, det är mycket sagt! För en kristen frestas ju ständigt att se sig tillbaka. Så gjorde Israel under ökenvandringen. De började längta tillbaka till Egyptens köttgrytor och klagade mot Mose. Men hur gick det? Det kan du läsa om i Hebr. 3 kapitel. De var på väg emot Målet, men de flesta kom aldrig fram. Lots hustru såg sig tillbaka mot Sodom och blev en saltstod. Nu är det fara värt att hela kristenheten genom sin världslikställighet och välvillighet mot det Gud förbjuder, blir en saltstod. ”Ty ingen som ser sig tillbaka sedan han satt sin hand till plogen är skickad för Guds rike”. Det är ju så i världen att om man beger sig på resa till en ort så får man vända ryggen åt den andra. Det går inte att dela på sig utan det måste bli ett antingen eller.

Att nu Paulus kunde ”glömma” allt som låg bakom det var inte ett resultat av egen ansträngning och världsförsakelse utan det berodde på att Herren Jesus så helt hade tagit hans hjärta i besittning att allt annat i jämförelse med honom tedde sig som värdelöst, som avskräde och förlust. Och därför säger han inte heller till människor i allmänhet att de av egen kraftansträngning ska försöka att vända sig bort ifrån det som jorden tillhör. Det skulle vara fåfängt. Men han säger: ”Om ni är uppståndna med Kristus, Om ni har blivit födda på nytt av Guds Ande och fått ett nytt hjärta och blivit lösta ur förlamningen, då har ni ju en skatt som ni vet är långt mera dyrbar än allt annat. Och då är det ”naturligt” och nödvändigt att ni nu av allt hjärta far efter den skatten.

Du har allt att vinna och inget att förlora. Det är inte fråga om att bortbyta något man skattar högt mot något som är sämre. Utan tvärtom att byta sig till en rikedom som ensam kan tillfredsställa vår odödliga ande och bereda evig sällhet. Denna rikedom har vi fått i Kristus Jesus. Utanför Honom finns heller ingen frälsning.

Men så länge vi lever är Djävulen verksam här – och han är verksam inte sällan genom dem som ger sig ut för att vara Ordets tjänare, utklädda i förförande dräkt, och de förvänder sanningen om att Kristus Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Därför manar Han som var trogen intill döden: Var trogen intill döden så skall jag giva dig livets krona.

Då är Målet nått.